Exempel på sänglektyr

Perlargonior i små krukor, i stora krukor, på altaner, i rabattplanteringar på allmänna platser eller hemma i verandafönstret eller i balkonglådorna. Eller som på bilden ovan, i ett härligt gammaldags växthus som Bäckdalens på Bjärehalvön. Pelargonia, denna av många så älskade blomma tillhör i hög grad den svenska sommaren.

Pelargonior, eller pelargoner som datorn och en del andra föredrar - Svenska akademins ordlista ger oss dock valfrihet att använda vilken som av de två stavningsalternativen - beskrivs ofta som en tantblomma. Själv har jag älskat denna växt sedan unga år och anser att en svensk sommar utan pelargonior inte är någon sommar. Nu för tiden när jag själv är tant, har blomman dessutom blivit trendig i vida kretsar. Författaren till boken Tankar om pelargoner är inte tant, men väl en ungefär jämnårig farbror. På omslaget till vårens nyutkomna bok från Natur & Kultur syns Aftonbladsjournalisten Lasse Anrell mysa medan han pysslar om sina storvuxna blommande krukväxter.

Kan man tänka sig något mer lugnande och oförargligt i bokväg än en vänlig och filosoferande bok om växter? Ändå gav just denna pelargoniebok mig en sömnlös natt på grund av blomsterstress. Säkert tvärtemot författarens intentioner, han försöker i stället lugna ner hetsen med omplantering och tipsar om att det i dessa sammanhang är bättre med små krukor än stora. Men jag känner mina stackars Mårbackapelargonior och i år fick de vänta alldeles för länge på ny jord och de rymliga krukor de behöver för att inte torka ut i det soliga söderfönstret. Men nu är de omplanterade och både dom och jag verkar vara tillfreds med det.
Kapitlen i Lasse Anrells bok har rubriker som Pelargonen som vägrade dofta och Därför sviker aldrig en pelargon. Ett kapitel har den dramatiska titeln Att döda en pelargon, och när jag tänker på att det dessutom är deckardrottningen Camilla Läckberg som skrivit förordet till boken är det högst lämpligt att fortsätta boktipsa om just en deckare.

Det blir Norstedts nya Elizabeth George-bok och den heter Ett stråk av rött. För att vara deckare är den rätt snäll, och som vanligt är den enda anledningen till att jag läser dylik litteratur att jag tycker om författarens sätt att skriva. Jag finner nöje i, inte i morden eller spänningen, utan enbart i skildringen av miljön. Oftast den engelska landsbygden som i den här senaste ”tegelstenen” med handlingen förlagd till Cornwall och den vilda Atlantkusten med sina havsvikar, vindsurfare och som det tycks, ständiga blåst. Den välkända författaren, som enligt efterordet hör hemma vid ett annat hav på Amerikas västkust, har gjort noggrann research och skriver initierat om windsurfing och brädtillverkning. Den här deckaren med den adlige TV-kändisen kriminalkommissarie Thomas Lynely som huvudperson blir man inte direkt mörkrädd av. Det mest mordiska är nästan när det inbundna bokverket med sina 700 tunga sidor ramlar på den sömnige läsarens näsa. Men man kan ju alltid välja en pocketversion eller ljudbok i stället.